Kandra

finner mig


precis som det är, halvlucida tankar som villar runt, runt - mycket strunt, men jag skiter i det, fortfarande nervositet, fast jag har lagt ner, inte längre brydd huvudbry som får mig att avsky och förfasas över allt jag inte kan styra - kontrollfreak kallad; en, två, tre gånger mer, jag fattar inte hur det sker, varför angripa när jag bara försöker slipa mina svärd och mina knivar inför min strid, den sista? skulle inte tro det, kommer alltid mer, vart jag än tittar vart jag än ser.

tappade sinnet idag, igår. imorgon vill jag göra det igen, och igen, och igen.

ids inte bry mig mer, jag är den jag är, jag är vad du ser och jag couldn't care less if didn't confess all your fucking dreams into me, to be surreal 'aint coming back to life serenity. but hope. jo, jag hoppas. men utan vapen. utan strid. vill inte slåss mer.

Omprioritera, inse att jag är desorienterad. Försöker öppna mina ögon. Önskar jag kunde se framåt, bortom här och nu, igår idag imorgon.

Ibland står jag i vägskäl. Funderar.

Jag undrar om jag ibland fattar viktiga beslut enbart med hjälp av att titta bakåt. Tror jag att jag kan förstå vad som kommer i framtiden genom att titta på mina krigsskador? Om ärren får bestämma, styrs man inte av sin rädsla då?

Förvirrat läge.

Sen stänger jag av igen.

Men jag vet att allt inte står rätt till när jag säger "ibland", "jag vet inte", "jag är trött", "jag orkar inte", "kanske". Jag menar titta bara, så jävla mediokert! Usch. Det är ju uppenbart att den människan har tappat sin stake totalt. Fast det blir kanske så när så olika viljor omringar mig och försöker ta tuggor. Samvete, mitt, holkas ur. Och jag blir liksom kall. Likgiltig. Kall, likgiltig och medioker.

Men så småning om så vaknar jag ur likgiltigheten. Och brinner. Utan att vara rädd. Utan att säga ibland kanske jag är trött jag vet inte...

Springtur i morse. Skönt. Men nu har jag förstört allt genom att äta för många chokladpraliner så att jag blivit alldeles sockertokig och lätt ilsken. Kan inte sammanställa en enda tanke i huvudet och det stör mig vansinnigt. Vill ut och springa igen men det har blivit mörkt och jag har besök. Det passar sig inte.

Generellt störigt när saker inte passar sig. När inte jag passar mig. Så att säga. När jag drar åt flera olika håll samtidigt och inte kan fokusera. Blir vansinnigt inuti min kropp. Känns som att jag lite grann håller på att explodera. Pirrar i benen. I huvudet. I huden.

Usch för socker. Det är dags att sluta nu. På riktigt sluta upp med den här skiten. Vad fan är meninen med att knöla i mig karameller, bli galen i skallen, fnittrig i någon stund och sen dala som en sten mot botten på ett bottenlöst hav? Det är dags att sluta, säger jag till mig själv. Inte mer nu. Urk.

Jag hade egentligen tänkt skriva en enkel rapport om nyårsafton, men då de dekadenta detaljerna skalats bort fanns liksom ingenting kvar, då dekadensen sträckte sig från den sista måltiden år 2010 några dygn in på det nya året.

Sen funderade jag på att skriva en tråkig utläggning om själen. Men det blev jag också tvungen att klippa ut och klistra in någon annanstans.

Inget passar sig riktigt idag.

Så förargligt.

Juletider. Glada tider? Förväntan. Alldeles lagom för mig. Det var en skön jul i år. Dock kantad av saknad.

Inatt drömde jag. Det hängde tjocka rep från ett tak högt ovan mig. Klättrade upp men repen skalades av. Kan inte beskriva. Det var konstigt. Och jag hade köpt kondomer, som jag skulle trä på repen, varför då?! Det var en man där. Naturligtvis. Men det var fel storlek för honom och han blev lite förnärmad. Förlåt för king-sizen, men det är kanske så det känns för mig?

Förvirrat läge. En aning i alla fall.

Sitter och funderar. Jag borde läsa mer. Försjunka mig själv in i böckerna, de är många och jag förstår inte riktigt, för det är så mycket att förstå och tillämpa och det fastnar inte som det borde.

Jag springer flämtande. Hjärtat dunkar i bröstet. Han jagar efter. Vaknade från sin dvala. Men jag är rädd. Släpp mig fri.

Det är snart två år sedan jag dog. Störtade ner i iskallt vatten. Isen under mina fötter brast. Det gjorde så ont, när jag skar mig på det vassa. När huden trasades sönder. När hjärtat genomborrades. Gjorde ont att försöka andas vatten som knappt var flytande. Ont men ändå befriande. Jag vet inte hur länge jag var död. Vet bara att jag var lätt när jag föddes. En fjäder. En fågelunge med tunna vingar. Till en början ett något håglöst, förvirrat flaxande. Fick kämpa för att överleva. Kämpa för att undkomma slagen. Varför slog du?

Det är jobbigt. Att minnas. Minnas sin egen död. Undergången av en kvinna. Föddes inte som samma. Det är jobbigt ibland att minnas att jag levde, var någon annan, smärtsamt att minnas. All smärtsamhet, fruktansvärdhet. Tappar fästet för en stund. Vågar inte känna efter. Försöker att bara vila.

Men jag är rädd. Rädd för att han ska hinna ikapp mig. Rädd för att vi ska göra varandra illa. Att han ska göra mig illa. Inte mer nu. Jag orkar inte mer nu. Jag springer för att rädda mig själv. Jag springer för att rädda mitt barn.

Någon sa, att mitt liv är ett galet jävla nöjesfält med berg- och dalbanor och konstiga karuseller. Och att jag, nej jag är inte rädd. Vill prova alla attraktioner. Åka varje åktur. Någonstans är det sant. Fast det är ibland mer löjesfält än nöjesfält. Sett från utsidan. Mitt tillstånd av normal uppfattas visst som en cirkus. Och jag kan inte förstå varför folk inte alltid vill åka med, i mina karuseller. Det är ju så här livet är, tänker jag.
Fast. Det kanske inte är så. För er? Ni andra.

Men någonstans sitter det en tråkig jävla människa. En lugn, stabil typ. Som förfäras när han möter mig. Spärrar upp ögonen i pur förvåning, förskräckelse. Förtjusning. "Hon verkar så levande. Henne vill jag ha!"

Så han kliver på. Vill åka med mig. Sen någonstans på vägen börjar han skrika. Riva sig i håret. Han insåg något. Krafsar på säkerhetsanordningarna. "Hjälp! Släpp av mig!!" ber han. "Jag vill inte åka mer!"

"I helvete" säger jag. "Hoppa, din jävel!"

Han hoppar, han flyr. Varenda jävel flyr. Med svansen mellan benen. Fattiga. Förbannade. Ja, jag har förbannat varenda en. Förbannat oförståndet. Förbannat fegheten. Förbannat lögnerna. För till sist blev alltsammans bara lögn. Ännu en lögn. De vill inte ha mig. Det är något annat, de vill ha. Kaoset. Skratten. Så länge det går upp. I nerförsbackarna sliter vinddraget av dem kläderna. Och de blir nakna. Sårbara. Rädda.

Och att ha Mig? Jag tror visst, att det inte riktigt syns. Att jag är ett vilt djur. En varg. En drake. Jag tror visst att jag verkar bräcklig. Och ja, jag är bräcklig. Skör. Och allt det där. Men ändå inte. Inte så. Det rasar en storm inuti. Ett oväder. Och att ha Mig? Då måste du ta Mig. Med allt jag är.

Känner mig tom och skör idag. Som att jag skulle kunna gå i bitar om jag snubblade och föll. Känner mig frånvarande. Har behov av närhet. Något påtagligt. Någon påtagligt påträngande inträngande. Huden har den där vibrationen igen och jag måste hålla tillbaka för att hålla mig ihop. Hålla mig kvar i rummet. Får inte färdas. Får inte sväva ut. Tappa greppet. Släppa taget. Det nästan kliar i hela kroppen, önskan är stor att bara lämna verkligheten. Men jag har sagt till mig själv, inte mer nu.

Var ute för ett tag sedan. Kölden bet mig i benen, kröp upp för insidan av låren, kröp in i mig, spred sig. Kölden slöt sig om mina armar, mina händer. Rann ner i min mun och frös hjärtat till is. Ganska skönt att vara förfrusen. Men bräckligt.

Snart ska jag ta tag i mig själv. Skaka om. Men först, bara blunda lite. Åh, jag vill, treva bara lite utanför. Ska jag berätta? Vad jag gör? Hur? När jag försvinner.

Jag känner inte mina ben. Jag kopplar bort kroppen. Uppåt uppåt. Det blir kallt. Kroppen liksom ryser när jag kliver ur. Vart ska jag sen? Jag vet inte. Vet inte idag. Jag vill inte riktigt gå dit jag egentligen vill. Vågar inte. Helt blockerat. Så jag tror jag flyger istället. Upp i den nattsvarta himlen. Färdas fast jag inte skulle. Jorden blir liten. Försvinnande. Det är tomt här. Tomt men inte tyst. Det är något ljud som jag inte kan identifiera. Ett brus? Jag kan stanna här om jag vill. Ett tag. Det är nästan lättare än att gå tillbaka. När jag närmar mig jorden är jag väldig, har svårt att krympa mig och jag svävar in som en dimma och nästan kraschar mot min kropp. Jag måste ju vara försiktig. Jag är skör idag. Bräcklig. Kan gå sönder.

Fast ändå. Jag önskar att någon var här. Och på ett påträngande, inträngande vis naglade fast mig vid jorden så att jag inte försvinner.

Jag har inte satt min sista potatis. Och det finns många knölar kvar att gräva upp ur jorden. Synd bara att jag blir så skitig under naglarna.

Det pirrar sådär i kroppen igen. Händerna vill sträcka sig ut, långt bort, vill röra dig. Söka inuti för att hitta de trasiga delarna. Plocka ut. Reparera. Montera tillbaka. Mer kärlek. Mer mod. Jag vet inte. Det känns som att du sover. Som att du inte är riktigt vaken. Snälla vakna!

Vakna! vill jag skrika.
Vakna! vill jag skrika och skaka dig.
Vakna för helvete! Sluta upp med det där! Det där du gör är inte riktigt klokt.


Den här känslan av hjälplöshet. Gillar inte. Olyckshändelse. Som att jag snubblade och tappade något ömtåligt och skört. Något jag inte visste var, så bräckligt. Och ensamt. Ensam i din strävan. Helt onödigt ensam. Dumma dumma du. Jag älskar ju dig. 

Fast det spelar inte någon roll, påminner jag mig själv. Han sa ju faktiskt det, att det inte var värt det - att vara med mig. Ovärt. Ovärd. Ovärdig.

Så blir jag förbannad igen. Jag är i helvete inte ovärd. Jag är fan mer än många. Mer än bara mig själv. Ovärd? Så i helvete heller! Jag är fan en kvinna i mina bästa år, och jag kommer alltid vara i mina bästa år för jag lever så gott jag kan. Lever mitt liv. Ger mitt liv. Och vill inte sluta. Tänker inte ge upp. Hör ni det, alla infernaliska sprättar?! Kassera mig, gör det bara. I slutändan är det ändå alltid ni som gråter, för att ni slog sönder er spegelbild av lyckan när ni försökte slå sönder mig.

Men det är lite jobbigt att känna så mycket på samma gång. Älska. Vara arg. Ledsen. Sakna. Famla i mörkret och vara helt jävla oförstående. För vad var det som hände egentligen? Och så kärlek igen. Lite stress. Lägga band på impulser. Inte ringa. Inte fråga. Inte undra. För min kärlek förvandlades till en jävla mussla som smällde igen skalet om den där vackra, vackra pärlan. Släckte ljuset. Stängde dörren. Låste. Tog tillbaka nyckeln (på riktigt). Började bära en mask med kalla, hårda ögon. Vill inte vara min kärlek längre. Så jag får lägga band, på band, på band, på mig själv. Lägga band på kärleken. Lägga band på lusten att färdas bara för att se dig.

Älskling, jag vill fortfarande tro att du kan vakna.

Jaha ja.
Meningslöshetskänsla.
Bortkastat; energi, anpassning, kompromisser. Kärlek?
Känns olustigt att säga att kärleken är bortkastad. Känns osant.
Dessutom är den fortfarande påtaglig. Påtagligt obehaglig. Påträngande så in i helvete.

Overklighetskänsla.
Det är det där igen med min hud. Den skakar så mycket att den blir till molekyler. Och jag hänger inte ihop längre. Kan gå genom väggar. Kan färdas. Gå genom staden, genom parken, förbi fotbollsplanerna till ditt hus. Är osäker på portkoden, men det spelar ingen roll. Jag kan ju gå genom väggar. Sväva upp för trapporna. Är i korridoren utanför din dörr. Den är låst. Det brinner i min mage, jag tror det är blodet som brinner i aortan för hjärtat slår så hårt, så fort. Det är jobbigt att färdas. Tungt och svårt. Men jag vill. Vill se vad du gör.
Sträcker trevande en hand genom dörren. Den är trög. Hård. Den vill inte släppa igenom mig. Jag gör mig liten. Tunn och smal. Som en skugga kliver jag in i din hall.
Var är du? Jag har svårt att höra och jag kan inte se klart. Mina sinnen är egentligen kvar i min kropp som sitter hemma. Det brusar i mitt huvud. Har svårt att hålla min ande upprätt. Slagsida. Jag är rädd. Känner mig som en inkräktare. Jag är en inkräktare. Jag får inte vara här. Du vill inte ha mig här. Men jag vill. Vill se vad du gör.
Det lyser genom springan under badrumsdörren. Brottstycken av ljudet från vatten som spolar och rinner. Dörren öppnas och ljuset släcks. Du går mot vardagsrummet. Du går så tätt intill mig. Jag skulle kunna ha sträckt ut min osynliga hand och rört dig. Jag undrar om du känner att jag är här. Jag stekte pannkakor idag och mitt hår luktar säkert. Men så kommer jag ihåg, mitt hår sitter kvar på mitt huvud som sitter kvar på min kropp som sitter kvar i soffan som står kvar hemma. Du kan inte känna mig. Inte se, inte röra. Inte förstå att jag är nära.

Så jag följer dig.

Smyger mig tätt inpå. Luktar i din nacke. Smeker din kind. Viskar att jag älskar dig. Önskar jag kunde kyssa dig. Önskar du kunde höra mig. Se min skugga. Önskar att du kunde se min skugga som älskar dig och inte vara rädd. Jag vill ta din hand, lägga den på mitt hjärta. Känner du inte hur det slår? Jag lever! Jag vill att mitt hjärta ska slå bredvid ditt tills tiden tar slut.

Någonstans avlägset känner jag en tår som rullar på en kind.

Tiden tog slut. Jag hatar när tiden tar slut. Jag hatar det. Att tiden tar slut fast jag fortfarande lever, fast hjärtat fortfarande slår. Det blev så onödigt många hjärtslag sen du försvann.

Naken. Bara i min hud.

Ikväll - rätt nöjd. Kände mitt kranium när basen pulserade och fick mina muskelfästen att vibrera. Och mmm  jag kände mitt kranium. Kindben, tänder, näsben, pannben. Och det var vackert. Vackert utan alla de där fåniga tillbehören.

 

Klänning. Mascara. Höga klackar. Vad spelar det för roll, när jag kan ligga med bara mitt skelett och känna mitt kranium?

 

Sen då. Mera sådant där. En överväldigande trötthet. Frågor. Vem är du? Vad heter du? Hur gammal är du? Vill du dansa med mig? Vill du ligga med mig?

 

 

Fuck off and fuck your self.

 

 

Bara dansa. Tack, du kära vän, som var med mig och släppte ut min kvavhet. Tack du, kära vän, du förstår precis - att allt jag vill är att dansa. Dimman försvann. Mycket roligt, för hur kan jag inte skratta när killen stukar sin fot i kampen om en värdighet som ingen ändå tror att han har? Hur kan jag låta bli att skratta åt en dansande tupp? Hur skulle jag kunna låta bli att skratta åt deras händer när de trevar efter min midja? Hur kan jag låta bli att skratta åt att jag blir så missförstådd? Jag vill ju bara dansa.

 

Men jag dansar gärna. Nära. Utan att bli rörd. Förstå bara, att min kropp inte är något någon har rätt att röra. Aldrig röra utan att ge mig ett leende.

 

Jag hatar att bli rörd. Rörd av pojkar och män som andas tungt. Som inte känner min själ, men vill min kropp med svultna händer. Jag har förstått. Förstått att det är min mun ni vill ha. Men den är inte till låns. Jag har förstått men ändå förstår jag ingenting.

 

 

Vet bara att jag vill slå sönder tomrummet. Slå sönder, låta spillrorna flyga, och fylla med något annat.

 

 

Och jag saknar honom.

Idag, är en sådan där låtsasdag. Jag lurade tiden. Smet igenom en reva i luften och förvrängde verkligheten. Jag hann allt jag skulle göra. Jag hinner mer. Jag hinner mer för jag kan inte sova. Kan inte lägga mig i sängen. Tankarna och känslorna kommer då. Och det gör ont. Det är liksom ihåligt om jag känner efter. Det säger klonk inifrån och ut i min kropp. Små metallkulor studsar mot insidan av min hud. Vem fan var det som sköt mig? Dra åt helvete, förklädd till man, stora ord. Men alltid till sist, till sist bara luften kvar. Darrande, skälvande.

Men klumpen försvann.

Så egentligen. Är allt bara bra. Dansar på rosor. Lycklig. Det är bara lite diffust ibland. Men jo. Lyckligt lottad är jag. Och jag är inte arg. Jag är besviken. Sviken. Men det gör ingenting. För jag fick mycket. Jag fick visst mer än jag gav sa du. Fast jag gav mer än jag hade. Så du har kanske fel. Har kanske missuppfattat mig. Men det gör ingenting. För jag begär inget. Får inte. Kan inte. Så jag orkar inte. Vill inte.

Senare.

Senare ska jag gå ut. En ensam kväll ska jag gå ut. Och jag ska jaga. Jag kan det. Vara ett hjärtlöst rovdjur. Förföra en oskyldig. Slingra mina ben runt hans midja. Slicka svetten som rinner längs hans ängsliga hals. Och mina fingrar ska vandra upp längs hans nacke. Ta tag i hans hår. Smeka hans kind. Treva över hans läppar. Och jag ska böja mig bakåt. Göra mig sårbar. Så att han följer. Och kysser mina bröst. Hungrigt.

Och sedan lämnar jag honom ensam. Ännu en förbrukad kropp. Efter att jag sugit liv ur honom. Efter att jag tömt honom på allt han var. En rest. En spillra. Av en man. Blir kvar.

trött
så förbannat trött

skulle vilja ha ett par extra armar och ben
runt om mig
slingrande och skälvande

det hade kunnat vara skönt

denna ensamhet
så kall och ovald
äter mig
tär mig
skalar av mig
lämnar mig naken och sårbar

Utan förbehåll.

så igen slits jag mellan förnuft och medkänsla och pliktkänsla och vansinnigheter. jag har semester. jag vill ha det lugnt och skönt. jag vill inte ha ont i magen mer. jag vill inte känna att jag sviker någon. jag vill inte känna mig som en otillräcklig människa. trött på det.
blir så less när jag hela tiden ändrar mig. ena dagen är allt perfekt, rent prima och på topp, andra dagen kastar jag in handduken och blir så trött och så stressad och så väldigt ledsen. ledsen för att jag avbryter och ändrar mig och aldrig gör allt det där som det känns som att alla vill att jag ska göra.
förväntningarna. de sliter sönder mig, jag går itu. blir till trasiga bitar. skärvor under fötterna. så skär jag allas fotsulor så att de blöder och det var aldrig riktigt meningen att göra någon illa.
får ont i magen igen, det liksom skär och jag tror att jag skulle kunna kräkas upp blod om jag bara försökte. för jag vet inte varför. för jag vill inte jobba. för jag orkar inte bestämma. för jag kan inte säga nej. för jag är så väldigt rädd. inte hela tiden men väldigt ofta. det kom tillbaka något slags stort, svart, skrämmande något. och det försöker förtära mig. det krafsar på min hud med vassa klor och in genom såren tränger känslan av skuld. det kanske är därför jag är ledsen. därför jag har ont i magen.

ångern är nog det värsta ändå. det är nog det allt handlar om.

plugg
det går inget vidare att koncentrera mig
flyter iväg som om jag har viktigare saker att ta tag i
det är en lögn

Människor, olika olika olika. Ibland blir jag liksom tagen på sängen av någons ignorans. Egoism. Och det stör mig att jag inte kan förstå, varför dom gör så. Det stör mig att det gör ont utan att jag kan hjälpa.

Blir så arg på osynliga knivar, genomskinliga kulor. Sår som inte syns och aldrig, aldrig läker.

Försöker ignorera störningsmoment men det är svårt.

Trygghet, var det sagt. Jag vet inte om jag är bekväm med att kännas trygg. Är inte att vara trygg samma sak som att bli tagen för given? Jag vill inte vara tagen för givet.. det gör mig vild och vansinnig och jag måste slåss, slå mig fri för jag vet inte hur jag annars skulle göra. Frustration. Enervation. Det faller ner, ner ur mina ögon. Men vi låtsas som om det är Ingenting, för det är så mycket lättare då.
Lögner, vad är en lögn egentligen? Ljuger jag om jag inte tillför den avgörande informationen. Fast det inte är någon som frågat mig. Och fast det inte är någon som tror att jag kan veta sådana saker. Jag tror jag ljuger mest för mig själv, för ena stunden är allt så bra men sedan plötsligt så Bang! händer det något och då känns det som om jag ljuger för det känns inte som det kändes då, alldeles nyss.
Så, jag ljuger för mig själv och därför också för alla andra runt om och du, du som kommit för nära, så nära att jag blev trygg, gå din väg för nu är allt jag talar lögner. Min tunga förvandlas till svart sot och när mina läppar säras så kommer det ut giftig syra som förstör, förstör allt i sin väg och det är bäst du går nu för att slippa få ont. Sen. Det är visst så, att ibland gör jag illa.
Gör inte alla illa ibland? Gör fel saker, säger fel ord, ringer vid fel tidpunkt - inte som lovat, nonchalerar någon du möter för att det kanske blir jobbigt annars. Det finns ingen tid, inga möjligheter och framför allt så finns det ingen plats. Det är så trångt, väggarna faller in på mig, över, begraver och jag skriker i kudde men det är naturligvis ingen som hör för det var aldrig meningen. Aldrig avsikten eller intentionen, för då skulle jag ju måsta tala och mina ord är ändå aldrig alltid sanningen så de skulle ändå aldrig duga.

Rikligt med mardrömmar två nätter i rad. Igår natt var det Hitler och avskyvärt mycket sadism som jag var tvungen att titta på. Jag var Hitlers närmsta man, betrodd och allting, och jag var ute efter att döda honom. Problemet var att jag var tvungen att invänta rätt tillfälle, för den jäveln hade en läkare som kunde hela honom till och med om han var skjuten i huvudet. Läkaren fick alltså inte närvara. Jag följde med Hitler på hans göromål, han mördade och lemlästade folk och jag såg hjälplöst på. I ett kvinnofängelse råkade fyra franska kvinnor illa ut, det hela var mcyket hemskt.

Inatt drömde jag att en bekant skulle mörda och skalpera mig i ett badkar. Jag lyckades fly efter en våldsam kamp.

Hoppas jag får sova bättre kommande natt, det behövs - jag är sliten.

Hepp, nu ska jag äta upp min frukost, borsta tänderna och klä mig. Sen ska jag lägga nykokt potatis i skål så att vi kan göra potatissallad till lunch. Och efter det ska jag kila till Eden och plugga!

Har alla människor samma värde?

För att svara på frågan måste jag först bestämma hur jag ska fastställa människovärdet. Ligger värdet I själva egenskapen ?att vara människa?? Alltså i själva massan ? köttet och blodet ? ja, då är väl alla på sätt och vis samma. Alla är vi födda av mödrar och fäder.. Men, mer intressant blir frågan om vi antar att människovärdet beror på en människas handlingar. Jag måste väl vara värd mer än en mördare? Jag har väl ändå aldrig skadat någon? Eller har jag det?
Ska vi, när vi beaktar människovärdet, begränsa oss till att endast ta hänsyn till handlingar som kan skada? Borde vi inte också ta hänsyn till främjande handlingar? Läkare, till exempel, de räddar liv. Men om deras värde är större än mitt, för att de räddar just liv, börjar vi inte då raskt närma oss en tanke som säger att de som inte har möjlighet att studera är mindre värda än andra? Och i och med det säga att det finns en värdeskillnad mellan människorna i vårt samhälle? Och i och med det säga att det är okej att vissa har det sämre än andra för att de helt enkelt inte är lika mycket värda?

Hmm.. jag funderar. Skulle man kunna vara så fräck att man grundar människovärdet enbart på de negativa handlingarna? Så att det inte spelar någon roll om det är Peter, uteliggaren, eller Peter, läkaren, som har mördat någon. Ett mord är en dålig, negativ handling så pang-bom, där åkte värdet ner några pinnhål..?
Fast å andra sidan, vem kan bedöma vad som är ont och vad som är gott? Om jag dödar i självförsvar eller mördar, jag har ju hur som helst släckt ett liv.

Varför ska det egentligen ens talas om värde? Alla människor har samma värde, lika rättigheter, sägs det ju. Men varför kom frågan om människovärde upp på agendan för det första?
Vad var det som gjorde det nödvändigt att skilja ut några ur mängden och göra dem mer eller mindre värda? Handlar det i grund och botten om människans girighet? Människans önskan att vara mer..?
Hur kommer det sig att vi överallt, var vi än tittar, tvingas att jämföra oss? Eller, om vi inte tvingas så är det i vart fall svårt att låta bli. Rädslan för att bli jämförd och klassad som mindre värd finns alltid där.
Om det inte är någon fördömd religion som går på om hur vi ska leva, så att den kan klassa sådana som lever annorlunda som mindre värda, avfällingar, något farligt, något sjukt, något som måste förändras.. så är det kanske en klasskompis som tittar snett på dina skor, en jävla reklampelare med världens snyggaste som säger ?this is how to be? eller varför inte reflektionen i spegeln som gråter ut ditt dåliga samvete ?Varför gjorde du si, du skulle gjort sååå istället..?

Nåväl, jag slår vad om att någon kommer tänka att detta att en individ känner sig mindre värd, det har att göra med dåligt självförtroende. Jo men visst är det enkelt att placera en samhällelig farsot internalt i den enskilde individen, det fråntar ju allt ansvar från.. ja, från vem? Från vad? Ligger ansvaret för vår egen lycka och vårt välmående enbart inom oss själva eller finns det något övergripande organ som ansvarar tillsammans med oss? ?Gud kanske? Eller statsministern? Eller varför inte MTV?s vd?

Det är knepigt, för det är svårt att vara stark och tro på sig själv när man känner sig liten. Lite mindre värd. Det är svårt att tro att man kan göra någon skillnad för någon alls.

Fast jag är övertygad om att du inte behöver vara MTV?s vd för att beröra någon.
Igår gick jag ut en sväng för att köpa ett wienerbröd, det var söndag och alldeles folktomt på gatorna. När jag kom ut från Seven Eleven kom en man fram till mig.
?Hej du, jag skulle bara vilja säga några ord till dig???
Jag tittade på honom, så sliten han var. Trasiga kläder, tovigt hår och smutsiga händer.
?Mmm..?? svarade jag.
?Jo, jag heter Peter och jag skulle gärna vilja ha pengar till lite kaffe. Om du har några. Typ tjugo spänn kostar det.?
Jag blev helt ställd, kände mig ensam på den tomma gatan. Och fast jag ofta tänkt att man inte borde ge pengar till sådana som han, för att de minsann bara går till sprit, så öppnade jag börsen.
?Du, jag har inte mer än fem kronor, men gå till Seven Eleven. De kanske bjuder på resten. ?
Peter tackade för pengarna och vi gick åt skilda håll.

På promenaden hem tänkte jag att jag var så dum. Varför hade jag inte följt med honom in till Seven Eleven och köpt en kaffe och en macka åt honom med mitt kort? Vad hade varit så himla fel med det?

Det jag ville säga med det var att Peter berörde mig, idag skriver jag det här och kanske berör det någon av er. Peter var varken Gud eller storpamp, han var precis lika vanlig som du eller jag.